Det blev till slut bara för jobbigt, för mig också. Att mail som, tillsammans med webben, har varit en ”killer application” för Internet, faktiskt har börjat minska i popularitet hade jag ju hört talas om. Orsaken är virus och framför allt skräppost. (Sedan är det också så att den yngre generationen tycker att mail är gammaldags och föredrar att chatta.)

Min privata mailadress har jag haft i över 10 år. Den har blivit en integrerad del av mitt liv. Varje dag, flera gånger, har jag skött mailen. Privat korrespondens med släkt, vänner och mer avlägset bekanta. Maillistor. Föreningsverksamhet. Kontakter med myndigheter och företag.

Virus har jag som macanvändare varit förskonad från, men skräppost, spam, har funnits med som störande inslag i många år. Mängden har dock varit hanterbar. Visserligen ökade den sakta från år till år, men med spamfilter så lyckades jag hålla detta någotsånär i schack.

Tyvärr har jag inte hittat något spamfilter som är helt säkert mot ”false positives”, alltså att ett mail som inte är spam felaktigt tas för skräppost och filtreras bort. Därför har jag känt mig tvungen att då och då scanna igenom spam-mappen, för att se om det där finns något riktigt mail som behöver räddas. Med tiden tränade jag upp mig så att jag blev ganska snabb på att ögna igenom listan över rubriker och listan över avsändare för att upptäcka eventuella nålar i höstacken.

Men det blev tyngre och tyngre hela tiden. När antalet skräpbrev per dag regelmässigt började överstiga 100 så blev det gärna så att jag sköt upp det där med att scanna igenom spam-mappen. Särskilt eftersom filtret faktiskt var ganska bra, så att det oftast bara var skräp där. Men ju längre jag sköt upp det desto jobbigare blev det när det väl skulle göras…

Enter Google Mail, eller Gmail som det heter. Numera vidarebefordrar jag automatiskt mail adresserat till mina andra mailadresser till mitt Gmail-konto. Gmail är en webbaserad mailtjänst, dvs man har inget mailprogram på sin egen dator, utan man kommer åt sin mail via sin vanliga webbläsare.

En fördel med detta är att man kommer åt mailen från vilken nätansluten dator som helst. Det spelar ingen roll om man är hemma, på jobbet eller ute och reser. Detta är ju inget nytt, webbmail har funnits länge. Hotmail och Yahoo är gamla i gamet.

Men Googles webbmail har en hel del mervärde jämfört med de andra. Jag är något av en ekorre när det gäller information, och vill gärna spara alla gamla mail för den händelse jag skulle behöva gå tillbaka efter något. I traditionella mailtjänster kan man spara mail genom att kategorisera dem i mappar. Det kan bli ganska knepigt. Ska man spara mailet från Olle om akvariefiskar i mappen ”Olle” eller mappen ”akvarium”? På jobbet har jag (tyvärr) Microsoft Outlook. Under årens lopp har jag byggt upp en komplex arkivhierarki med hundratals mappar. Med Gmail slipper man detta problem. Man arkiverar all mail i mappen ”Alla mail”. Sedan kan man hitta vad man söker på två sätt:

* Man kan söka med Googles teknik i sitt eget mailarkiv.
* Man kan kategorisera sina mail med hjälp av etiketter. Fördelen mot mapphierarki är att man kan ange godtyckligt antal etiketter för varje mail. För mailet om akvariefiskar ovan kan man alltså ange både ”Olle” och ”akvarium” som etikett.

Den största fördelen som jag ser det med Gmail är ändå:

* spamfiltreringen

Om man får ett skräpbrev i sin inkorg så markerar man det och klickar på ”Rapportera skräppost”. Enkelt och genialiskt. Spam går ju definitionsmässigt ut till ett mycket stort antal mottagare. Om tillräckligt många användare har rapporterat ett visst mail som skräppost så slipper den stora majoriteten att överhuvudtaget se detta mail.

Därför får jag nu bara en bråkdel så många skräpmail som tidigare. De är lätta att ta hand om, och jag vet att jag också gör andra en tjänst genom att rapportera dessa som skräppost.

Glädjen med att använda mail är tillbaka!