Var på Operan igår och såg Cosí fan Tutte.

Det var den sista av Mozarts stora operor att sättas upp i Stockholm, och när den väl gjorde det 1830 blev det bara tre föreställningar. Sedan dröjde det 110 år till nästa gång.

Teaterhistorikern Nils Personne skrev i början av 1900-talet:

”… operan vann ingen popularitet på grund av da Pontes dåliga text, som är ett cyniskt förhånande av kärleken, utförd på ett högeligen talanglöst sätt. Endast Mozarts nödställda belägenhet hade tvungit honom att utan betänkande kasta sina toners glans över denna erbarmliga smörja. … Heimdall skriver rent ut att någon eländigare dramatisk produkt än denna hittills aldrig flutit ur någon gåsfjäder.”

Nu har vi med god marginal kommit ut ur den viktorianska eran, och våra nutida kulturskribenter skulle knappast uttrycka sig på det sättet. Operan var kontroversiell då eftersom temat uppfattades som osedligt. da Ponte ifrågasatte kvinnans livslånga trohet till en enda man som fundament för ett civiliserat liv.

Idag kan man se storyn som en komisk bagatell (och den här uppsättningen är rolig, inte minst tack vare Hilde Leidland som Despina – scenen när hon utklädd till notarie läser upp äktenskapskontraktet är obetalbar).

Det är musikaliskt som operan lyser. Mozart var inte så dum… Alla de sex solisterna var bra, men de som kanske gjorde starkast intryck på mig var Peter Mattei (Guglielmo) och Maria Fontosh (Fiordiligi).

Extra kul för mig (som var på Operan för första gången på många år) var att Gunnar Lundberg (Don Alfonso i den här uppsättningen) var med. Gunnar gick samtidigt som jag på Teknisk Fysik på KTH, innan han sadlade om och blev operasångare. Gunnar spelade titelrollen i Fysikalens första spex Kristina 1982. (Själv hade jag en betydligt mer blygsam roll i spexet – en som inte syntes alls på scenen men som ordnade festerna.)

Andra bloggar om: musik