Jag fick en bunt talböcker i julas, och den jag kastade mig över först var ”Lifsens rot” av Sara Lidman, i uppläsning av henne själv.
Lifsens rot
Det är en stark bok, som får extra färg av uppläsningen. Jag måste erkänna att jag till en början tyckte det var en smula ansträngande med Sara Lidmans okonventionella sätt att tala, det kändes lite maniererat. Om det var så att jag så småningom vande mig, eller kom över min fördomsfulla inställning, eller att hon kom in i en mer naturlig diktion vet jag inte, men det störningsmomentet försvann ganska snart. Det var en fascinerande skröna att lyssna till, med kärleksrelationen mellan de skarpt kontrasterande Rönnog och Isak Mårten i centrum.

Jag har svårt att låta bli att jämföra med ”Vargskinnet”, Kerstin Ekmans trilogi som jag lyssnade på i höstas. Det finns stora likheter i tema, tid och miljö. Än så länge håller jag inte Sara Lidman riktigt i samma klass som Kerstin Ekman, men jag har å andra sidan bara lyssnat på denna enda bok än så länge. Jernbaneeposet står högt på listan över böcker att läsa/lyssna på.

Andra bloggar om: litteratur